Strömlidastugan eller En historia om palt på flykt

Det sägs att Piteås största tragedier är två. Den ena var när Ronny Eriksson stängde Krokodil och denna socialismens röda ledstjärna i det-kan-vi-göra-själva-stad slocknade. Den andra var när stugan på Strömlidabacken slutade göra palt. Den här berättelsen ska handla om den sistnämnda även om de här två fenomenen på något märkligt vis ska visa sig hänga ihop.

Strömlidabacken är idag en relativt oanselig backe som lätt glöms bort, där vid Svartudden. Den har en grillplats nertill och på backen har ungdomar fester eller gasar med diverse fyrhjuliga fordon upp och ner. På vintern åker vi pulka och när barnen åkt längst ner blir de lyckligt lottade barnen upphämtade med skoter, blir körda längst upp igen, och så upprepar sig det hela. Underhållning och glädje i dess enklaste form. Det är svårt idag att ana att den här backen har en historia.

Jag söker mig till kommunens kompletta information om Strömlidabacken. Den kommer vara pistad och öppen för allmänheten under hela påsklovsveckan.” Minsann. Det är meningen som måste ha varit dyr att få i skrift på hemsidan ty backen har bara tillägnats en enda. Till påsklovet kommer tydligen backens storhetsstund. Den kommer alltså vara så övergiven med oredig snö ända fram till påska att den rentav behöver pistas för att man alls ska kunna åka pulka på den. Nåväl, kommunal pessimism åsido — en gång i tiden skulle denna koncisa information ha betraktats som en skymf, och det är där min berättelse börjar.

Här stod en gång en röd stuga på en brant backe där man såg långt ut över fjärden. Sommartid stod rallarrosorna i blom, denna livskraftiga växt som uppskattar både Norrland och järnvägsarbetare. Soliga kvällar skiftade backens palett därför inbjudande från lila till brandgult och grönt. Vintertid åkte vintersnoriga och rödrosiga barn nerför backen. Backen omfamnades av tallskog på vardera sida. Stugan på denna Strömlidabacke var föga fantasifullt benämnd Strömlidastugan. Nej, gemene pitebo var kanske inte världens mest inspirerade marknadsförare. Men kanske berodde det också på att första pris i namntävlingen var 25 kronor.

Stugan uppfördes i en tid när högsta modet var friluftsgårdar och förströelse. Året var 1946 och bankdirektör Albert Leander satte igång trots materielbrist och oklarheter i hur stugan skulle värmas upp. Men se, det skulle nog lösa sig på elektrisk väg, som ju allt tycktes göra då i denna eloptimistiska tid. Byggmästare Lindbäck själv, legend i Pitetrakten, svarade för byggnationerna av stugan. Redan samma år en köldslagen november ordnades en takslagsfest som tycks ha pågått ända fram till våren därpå, för det var först då denna stuga var i ett sådant redigt skick att den lät sig invigas.

Direktör Leander var också ordförande för Skidfrämjandet i Piteå. Inte helt överraskande då drivna män i allmänhet förut alltid tycks ha varit ordföranden eller på något annat sätt inblandade i skidklubbar i Piteå med omnejd. Ett naturligt ändamål för denna eluppvärmda stuga för 60000 kr, varav 35000 kr från staten, skulle därför bli att fungera som en skidstuga för den utomordentligt passande backen mot norra fjärden, en backe som vår andre legend Frans Wallsten många år tidigare hade upptäckt under en av sina promenader och där de mentala kugghjulen ursprungligen hade börjat snurra redan år 1934.

Verksamheten gick ursprungligen rätt bra men började snart gå i vågor, och ibland gick den t.o.m. helt i träda. Det förekom en storhetstid någon gång på femtiotalet när piteborna slöt upp i pjäxdansen” i stugan, säkert minnesvärt för de som var där när det hände och möjligen en inspiration till TV-serien Pistvakt för de vars minne inte sviktar av en eller annan anledning under just dessa kvällar.

Men alla sagor har ett slut, så även denna skidstugas. Med sviktande intäkter övergick den i kommunalt ägo år 1960 där man lade sina pannor i djupa veck för att skrapa fram pengar till underhållet. Det ordnade sig lyckligtvis tids nog, och 1967 stod stugan upprustad med året runt-servering i vad som har kallats Piteås bortglömda idyll”. Under 70-talet började man gå över till paltservering och brasaftnarna med underhållning visade sig bli synnerligen populära!

Julbord på Strömlidastugan.Julbord på Strömlidastugan.

Det här var på den tiden när 70-åringar snarare än ynglingar hette Emmy och när vissa skruvade till det lite extra till det helt galna Essy, och när bensinmacken hette Esso. Det var tiden när farbröderna bar slips och glasögon med tjocka svarta glasögonbågar och skrockade glatt med små drycker i lika tjocka glas som både glasögonbågar och magar under tiden kvinnorna tog disken. Palten stod på tallrikarna som en oföränderlig sten, ett ankare genom tiderna med sin dolda, köttrika hemlighet. Ett dåtida kinderägg som ständigt var lika förtjusande att öppna och fylla med smältande smör.

Det var på den tiden när palt liksom inte var nog, utan man behövde något ännu tyngre och rejälare, och kanske lagade mjölkstuvad palt med stekt njure. När vi idag går mot det lättare och det finare, var det då sport i att göra det så rejält och, ja, jävligt det bara gick. Kanske var det så man sökte pondus. Gillade man det inte till en början, lärde man sig det, för då hade man det fysiska beviset på att man gått genom helvetet. Där direkt på tallriken. Så var snart blodpalten också ett givet faktum. Och andra runtomkring såg och förstod. Vägs ände låg troligtvis någonstans vid pölsan, malda grå inälvor som de stackars barnen förgäves lär ha önskat hade något med pølse att göra.

Vi rör oss vidare i denna lilla röda stuga till 80- och 90-tal. Piteå Alpina anordnar skidtävlingar och drog intresse från hela landet. Störtloppsmästaren Rune Säfvenberg med SM-guld från 1980 i bagaget sågs dela ut priser och landslagschef Anders Sunken” Sundqvist, idag nationell chef för Svenska Skidförbundet utmanade hugade åkare. Nu fanns även knapplift för bekvämt åkande dagarna i ända!

Men… Allt detta gemytliga tog tyvärr återigen slut. Plötsligt en vinterdag i januari 2008 bränner någon ner Strömlidastugan! Detta endast veckor efter en liknande brand på natursköna Storstrand, där man tror den senare pyromanen låtit sig inspireras av den förra. Kort därefter får vi veta att en 18-åring anlagt branden på Storstrands kursgård, och en 15-åring Strömlidabranden.

Strömlidastugan brinner.Strömlidastugan brinner.

Än idag skvallrar en bränd tall om vad som under några timmar satte punkt för sextio års friluftsliv och fest, och visst är det lite synd att Piteå med denna rikskända, och bland lokalbefolkningen så älskade maträtt idag bara har Paltzerian i Öjebyn som given mötesplats att vallfärda till för att smörja kråset med dessa klotformade anrättningar med lingonsylt, smör och fläsk, och andra mer eller mindre fantasifulla former.

Men… Berättelsen är inte riktigt slut än! För visst har vi glömt något? Jo, det här är ju Piteå, staden där vi kan göra det själva! Innan vår röda stuga blev rov till branden, närmare bestämt år 1996, startar Ethel Lindgren Paltmakarna på Strömlida Värdshus. Strömlidapalten” är född! Varje palt handrullas och serveras i restaurangen, och snart är det sådan snurr på verksamheten att maken Tord börjar leverera cateringpalt till företag i bygden! Suget håller sig kvar och innan man vet ordet av levererar man till butiker också. Ja, när det behövdes så mycket palt att det nästan sprutade ur öronen på Paltmakarna dög det ju inte längre med värdshusets kapacitet och man flyttade till Öjebyn. Här hade man möjlighet att vacuumpacka palten så man nådde betydligt längre ut.

Och långt blev det. Idag levereras Strömlidapalt från Jokkmokk i norr till butiker i Stockholm via Gården Direkt. Bara till Stockholm skickas idag 200 kg palt i veckan. Restauranger köper också palt, särskilt till sommarmenyer. Förutom vanlig rundpalt är det blodpalt, leverpalt, suovaspalt på ren, palt utan fläsk, kroppkakor, stekpalt och glutenfri palt.

Och all palt handrullas än idag. För det kan vi göra själva.


Eva Johansson, produktionschef på Nya Paltmakarna.Eva Johansson, produktionschef på Nya Paltmakarna.

Kanyapak rullar fem paltar i minuten.Kanyapak rullar fem paltar i minuten.

Oskar Sundqvist med blodpalten.Oskar Sundqvist med blodpalten.

Kv Dagsmejan, Sollentuna. Ägs av familjeföretaget Lindbäcks Fastigheter.Kv Dagsmejan, Sollentuna. Ägs av familjeföretaget Lindbäcks Fastigheter.


Datum
2021-08-23