Eurovision 2021 i backspegeln

Hur skulle ett Eurovision se ut när vi sakta är på väg att lämna en pandemi bakom oss? När den fortfarande är etsad i ett kollektivt medvetande och vi fortfarande lever i effekterna av den?

Första minuterna, första semifinalen: Vad mycket publik! Vad är det som händer! Får man… Kan man ens… Går det att göra så här nu? Svaret visar sig vara ja, åtminstone med en hel apparat av tester runt evenemanget. Men det var en öppning jag sent ska glömma. En tid senare övergick överraskningen till en lite sällsam overklighetskänsla, lite som att titta på en show som är tänkt att liksom imitera hur det var förr. Kändes lite fejk, liksom iscensatt för att vi ska må bra en stund. Först en ganska bra bit in började jag uppskatta det hela för vad det var — en återkomst, en återgång, ett kärt återseende.

Gårdagen bjöd på ovanligt spridda skurar av tolvor” där kommentatorerna intygade att det om något måste vara ett kvitto på den högklassiga tävlingen, att så många var bra! Men faktum är ju att tolvor måste ges, så jag tror inte man ska läsa in så mycket i det. Då tror jag snarare på att fältet var ovanligt jämnt. Lite komiskt blev det dessutom senare när publiken delade ut ett antal nollor eftersom de hade samlat sig kring färre låtar än startfältet. Även detta kommenterades indikera ett starkt startfält. Så både att det var spritt och samlat alltså. Det finns inget sätt att förlora Eurovision-kronan som allra störst och festligast!

Personligen var mina favoriter Litauen med baltstaternas egentligen ganska typiska moderna, slagkraftiga popdängor, Portugals behagliga Love is on my side som kändes lite som att sjunka ner i ett varmt bad med en strid skur av sommarregn utanför, men även Frankrikes Voilà som kändes specialskriven som postcovid-lyckopiller, och det fungerade ju nästan.

En statistiker skulle kunna fästa sig vid resultatet i den mån att det här var en sällan skådad framgång för de största EBU-bidragsgivarna, länder som jag på sistone börjat undra över om det inte snarare är till deras nackdel att använda det här systemet. Men där tycks jag ha överanalyserat, för nu knep man i någon märklig ödets nyck toppen och botten; plats 1, 2, 24, 25 och jumboplatsen 26.

Men det jag framförallt fäster mig vid är ju hur detta tycks ha varit ett Eurovision av samtiden. Ett Eurovision där vi vill bryta oss ut. Vi skriker efter en adrenalinkick och vi drömmer om ett glädjerus. Italien gav oss adrenalinet, Frankrike gav oss vårskriket. Och jag är så glad över att denna festival funnits till de senaste dagarna för att visa att man får, man kan, och det går. Fortfarande.


Datum
2021-05-23